Tog på egen hand tunnelbanan ut till Queens och J. Kramade honom länge och sa att han var sen. Vi gick bara runt på gatorna som silades bort av regnet och speglade lamporna. Pratade om efteråt, när det är ett hav som ligger emellan oss. Fast vi ville inte alls prata om det egentligen ändå.

     Ögonen brände och sved av trötthet. Jag packade ner mitt New York liv i två stora resväskor, en röd och en svart. 

     Jag kom hem. "hur känns det?" frågar alla. "som vanligt" svarar jag, "men ändå inte". För det är så det är. Fast ingen verkar förstå det. Och första snön har kommit (för mig då, inte för någon annan). Den har bäddat ner allt. Pappa har rakat av mustaschen och vi har ny spis. Det är så knäppt, sånt där.

Jag åkte hit.

     Jag minns att luften var fuktig när jag kom hit. Och att jag hela tiden tänkte att jag kommer bli tjock här. Jag flyttade in i Mikes och Marias källare med egen ingång och allt. Fick en stor säng med duntäcke. Utanför mitt fönster kunde man inte se något speciellt, bara en husvägg. Och utanför köksfönstret fanns det en väg där bilar då och då körde förbi. Svoosh typ. Fast inte så högt. Och det ryckiga tåget tog mig in till staden med larmet och höga trottoarer.

     Och sen har jag bara tänkt "nu är det sista gången jag är här" eller "sista gången jag gör detta". Slut liksom (och det gör faktiskt ont). Komma tillbaka och ta upp trådar och knyta samman något annat. 

     Jag trodde aldrig att New York skulle vara något för mig. Men det var det väl ändå. 

 

Ps. Jag kanske fortsätter uppdatera här, så om ni nu tycker att det är skoj kan ni ju alltid fortsätta att titta in.

Kul att man åker på en liten sjukdom veckan precis innan man ska åka hem när man fortfarande har saker och ting kvar att göra. Och ikväll är det Nötknäpparen och jag totalvägrar att inte gå; kostade ju skjortan! Så även om jag så ska sitta och spy i en plastpåse bredvid alla snofsiga män och kvinnor med rasslande juveler så ska jag se den! 

     Förövrigt så är West Village otroligt mysigt nu under juletid (är dock alltid mysigt och är lätt i topp tre av mina favoritställen i New York). Vandrade runt på de blöta gatorna i den mediokra luften som ej bjuder på snö och kunde inte låta bli att snusa på granarna som stod uppradade längs trottoaren. 

Är alldeles för trött för att försöka skriva något intressant; skulle mest bara tala om att jag besökte the Met som är värt tusen besök. 

 

- By [Sugawa] Nobuyuki

Ps. För övrigt är det endast en vecka kvar nu, vilket är helt knas när man tänker på det. Och saken är nu den att det är möjligt att jag får ännu mindre tid att uppdatera här eftersom min vecka är mer fullspäckad än vanligt; måste ju hinna med varenda liten sak som jag inte gjort än! Så ni vet liksom.

Alla i svart över marmorgolvet. Det är här jag har blivit stammis lustigt nog, som på en varm och inrökt pub, fast utan en bartender som vet mitt namn. Bara ett okänt ansikte längs väggen. Men jag känner igen konduktörerna ibland faktiskt. Vinkar inte till någon, känner ju ingen. Det är väl det som är så bra på något sätt, att springa med främlingar; ibland ska vi ju åt samma håll. Och det är ju skönt att veta att man inte alltid är vilse, eller att andra också kan vara vilse.

     Jag skulle kraschlanda här om jag någonsin behövde. Inte bokstavligt, utan mentalt. Medan små, fettsprängda hjärtan slår i takt och otakt i en lömsk musikal. Och så ska jag fråga vad som har hänt sen sist. Ja, det ska jag göra (för jag är artig).

     Jag antar att det hela beror på att det är för att jag alltid vill vara på väg någonstans, samtidigt som jag vill stå stilla (motsägelsefullt, indeed).

     Fast jag tänker aldrig på ansiktena faktiskt. Bara att alla är klädda i svart.

Jag promenerade hela vägen upp till the American Museum of Natural History i den ovanligt heta novembersolen och gick vilse i den väldiga byggnaden lite grann. Köpte biljett till the Space Theatre och sögs in av den sammetsvarta stjärnhimlen så jag mådde illa. Lätt värt, blev kär i den där stjärnhimlen alltså. Golvet på rymdavdelningen glittrade och jag köpte stjärnor som lyser i mörkret till Max och Elsy. Gick vidare till fossiler och väldiga skelett; så himla fascinerande och knäppt att se dessa varelser som också vandrat på jorden. Visste inte riktigt vart jag skulle gå sen, så gick planlöst omkring, trappa upp och trappa ner. Skulle jobba på kvällen vilket innebar att jag hade en tid att passa, och medan jag väntade på tåget köpte jag (hör och häpna) en sallad(!) och åt den på Grand Centrals golv bland stressade steg.

På tåget in till stan sitter jag och slumrar med huvudet dunkande mot fönstret medan skuggorna växer sig längre och längre. Mina händer och läppar har blivit torra av kylan som fryser dammar. Och julen kommer tidigt till New York, så igår drog jag med mig J till Rockefeller Center för att titta på när de tände den enorma julgranen. Det var fasligt mycket folk som värmde upp varandra med sin kroppsvärme när de trängdes i novemberkylan. Mariah Careys och Rod Stewarts röster studsade mellan skyskraporna och träden glittrade stickande i vinden. Så mycket hysteri för en färgsprakande gran. Men jag gillade det.

Vi packade bilen full och åkte till Boston för att fira Thanksgiving med Mikes stora släkt klockan nionollnoll torsdag morgon. Eller ja, någon minut senare än nollnoll gissar jag på. Det var en sirlande ström av bilar längs motorvägen, som pärlor som rullar fram över ett bord; fast fulare. Och alla hade de bråttom när de fastnade i köerna, för alla ville ju ha kalkon. Träden färgade tankarna smaragdgröna och rostfärgade och luften var krispig när vi stannade på McDonalds för att äta lite. Så småningom rullade vi in bland viktorianska hus omringade av enorma trädgårdar och med verandorna redan prydda av juleljus. Huset var fyllt av främlingar som vänligt skakade min hand och artigt frågade om Sverige. Och där fanns härlig mat i överflöd; stuvad broccoli och blomkål, potatismos, fluffiga muffins, kryddig äppelpaj, blek kalkon, mastig tårta och en massa andra godsaker. Lite generad såg jag senare att jag var den som hade mest mat på tallriken... Men men. Klockan fyra smärtade magen av all mat och det resterande av dagen ägnades åt känslouttryck för farmodern, alkohol och amerikansk fotboll.

Människor har svarta ögon här. Eller grumliga och disiga. Som om de svalt en mulen himmel. Sångerna från min uppväxt hörs extra högt nu, och det känns som att jag väntar på något som aldrig kommer hända. 

 

Ps. Nej, för tillfället har det inte hänt något vidare utbrett att skriva ner här, men jag beger mig till Boston och Thanksgiving till helgen så därefter kommer det nog trilla in lite mer USA relaterat här. Sorry för det här "djupa" ...

Tiden går så snabbt men ändå så långsamt här. Fortfarande känns allt nytt men samtidigt så bekant på något egendomligt sätt. Och det sticker i händerna om man inte har dem i jackfickorna nu. Nästippen och öronen blir röda. Har inte köpt någon vinterjacka än. Fortsätter envist att huttra i min skinnjacka. Och idag vet jag att jag har mindre tid kvar än vad jag har varit här. Men jag har så mycket kvar att göra ju. Och huvudet gör ont lite lätt, längs tinningen, och ögonen är sega. Vet att jag borde komma på vad jag ska göra sen. I framtiden. Men så känner jag för att vara lite dum istället och ignorerar det. Äter pizza eller något. Tänker på att jag gillar att sparka fram löven längs trottoarerna så att de prasslar torrt. Som att försäkra mig själv om min existens (om jag någonsin skulle ha mina tvivel), för det hörs liksom.

Jag och M beslöt oss för att besöka MOMA idag, men mestadels gick vi runt och kommenterade hur bisarr och absurd konsten var. Nej, vi är väl nog inte några riktiga konstkännare... Eller så är vi bara konservativa i våra konsthjärtan. Satt länge och beundrade Monet och Munch. Jag fastnade på fotografiavdelningen bland Martha Rosler, Man Ray, Paul Strand, Birdhead, Robert Heinecken m.fl. och kände hur otillräcklig jag själv var, fast med en viss sorglöshet ändå. Sedan hittade vi ett billigt pizzahak och satt lite grann på Times Square tills mitt tåg skulle gå.

Besökte Washington som hastigast under två dagar och huttrade i en våningssäng i ett fyrmannarum på ett undangömt hostel. På vägen dit var chauffören en stressad asiat med stora läppar och hysterisk röst, och på vägen hem var bussen mörk och tom. Det var fortfarande höst i Washington medan det snöade i New York. Gråa moln tyngde ner himlen och hängde över mina redan väsktyngda axlar. Men utanför den botaniska trädgården blommade sommaren bortkommet och drömmande. Jag förbannade gatorna och avenyerna eftersom de endast ledde mig på villovägar medan mina kinder bleknade istället för att bli rosiga som alla andras blir i kyla.

Det enda jag hade bestämt innan jag åkte var att gå runt på National Mall och se Vita huset. Så halvt förvillad gick jag många, långa steg till Kapitolium, the Library of Congress (vilket var en väldigt vacker men överdådig byggnad), Vita huset såklart, Lincoln Memorial (som var otroligt mäktigt och stoiskt) och andra minnesmärken. Mystiskt nog besökte jag endast ett museum, vilket var Air & Space Museum (jag är ju en liten rymdnörd som låtsas att jag vet så mycket men är egentligen bara barnsligt intresserad), trots att det finns så otroligt många som är gratis. Men det började kännas som att jag gjorde allt bara för att det förväntades bli gjort.

Andra dagen besökte jag Arlington kyrkogården, och ironiskt nog var det en mycket vacker höstdag. De vita stenarna sträckte sig kulle efter kulle och det blev så påtagligt hur många människor som dör för död och liv, och jag tänkte på hur trångt det skulle vara om dessa människor hade levt där med mig. Men nu var det istället så fruktansvärt tomt. 

I morse vaknade jag halvt i en dröm. Envist obehaglig förföljde den mig in i verkligheten, utan att jag kunde minnas vad den hade handlat om. Så jag kröp ihop och lät täcket värma mig några få minuter till i den stora sängen. Ignorerade det faktum att jag var tvungen att stiga upp. Varseblev samtal sedan gårkvällen om osäkerhet och tysthet. Men min tysthet beror inte på något sådant trivialt som osäkerhet; ibland är jag tyst bara.

     Och jag saknar medan jag dammsuger trägolven, samtidigt som jag inser att jag likväl kommer sakna när jag är hemma och dammsuger golven där. Trycker Livs hjässa intill min halsgrop medan hennes kalla små fingrar klänger sig fast i min tröja och drar i mitt mörka hår. Och jag slås av den dystra sanningen att hon inte kommer minnas mig.

Ungefär i mitten av mitt besök kom stormen och gjorde fönster suddiga och lampor flackande. Gator tömdes och likaså hyllor i mataffärer medan rapporter fyllde tv:n ihärdigt och desperat. Man väntade på att hon skulle krama om huset och trycka till, som om hon älskade oss för mycket. Men hon undlät sig endast smekningar och lät istället sin vrede plåga andra. Hon slet av löv så träden tårades och jag hörde i min sömn hur hon skakade; osäkert men indignerat medan hon lät träden svaja otäckt. Och när det var över så var det inte över.

     Efter två dagar gick jag ut. Luften hade blivit tunn och kall och gjorde mina ovana ögon immiga. Allt var daskigt och träden är numera gråa och nakna; deras forna prakt och sprak är bortblåst. Solen hade tittat fram samma morgon, hoppfullt och undrande, men snart samlat molnen runt omkring sig igen. Som att han inte kunde stå ut med anblicken av den prydliga förödelsen. Och människors röster var dova och mumlande medan deras blickar avslöjade en ovanlig bräcklighet. Men man kunde i deras prövande ansikten utröna tecken av blygsam tacksamhet. Tacksamhet över att de hade blivit skonade från hennes raseri. 

Det finns ett träd, inte långt ifrån där vi bor, som är stort men ändå ödmjukt. Det låter sina gängliga grenar moderligt smeka jorden och omfamnar varje besökare som stiger under dess krona. Det har ärr från forna kärlekspar som har karvat in sina namn; ett nobelt försök till att göra sin kärlek fullständig genom att göra den ett med den äldsta själen. Ändlös.

     Så där står trädet bredvid tågstationen, blygt och försiktigt undangömt, som för att inte skylta med sin malplacerade prakt. Ruvande på hemligheter som en gång ville bli ihågkomna och tafatt blottade för världen. Löven är fortfarande gröna, som att det trots dess försynthet vill att man ska lägga märke till det bland naturens flammor. Och ömsint skyddar det sina hemligheter från lynnighet och skälvningar. Ger dem bestående ljuvlighet tills dess att dess egna bortgång även dödar de öppenhjärtiga och omvandlar dem till brus av det förgångna.

Sammanfattning av min helg: