Idag hade jag som uppdrag att ta mig runt på Manhattan. Det var en molnig dag och förväntansfull satt jag på tåget med röda och beige säten. Konduktören var tjock med rödmuskig mustasch och en liten söt konduktörsmössa. Jag funderade på om han brukade skryta om sitt arbete, för han tycktes ta det på så stort allvar, och jag tyckte ändå att saker och ting tydde på det. Bredvid mig satt en kvinna som läste 50 Shades of Grey; föga förvånande då hon såg ut att behöva lite passion i sitt liv. Jag åkte förbi Harlem och i varenda hus var persiennerna neddragna eller gardinerna fördragna medan kråkorna satt på fönsterbläcken utanför. Få människor syntes till och överallt tycktes betong och asfalt falla samman och spricka upp. Jag klev av på Grand Central och den kvava och heta luften från underjoden slog emot mig. Med resten av tågbefolkningen rörde jag mig mot utgången och ut på 42'nd Street. Där var dem, skyskraporna som väntade på mig, stoiska och mäktiga medan livet rörde sig nedanför dem. Tutor, fartvindar och folks svammel var det enda som hördes.

Förvirrad gick jag åt ett håll för att försöka hitta till Fifth Avenue, och så småningom låg det för mina fötter. Jag vandrade avenyn ner, ända tills jag kom fram till Central Park. Det doftade häst genom de alléklädda gångarna och fåglarnas kvitter blandades med det larmande ljudet från staden. Gick runt bland det gröna och tittade när ett fult kärlekspar skulle filma sin kärlek och när svenskar fotograferade sig med New York i bakgrunden.

Så småningom ansåg jag mig ha fått tillräckligt av natur och begav mig mot Sixth Avenue och sedan vidare till Time´s Square. Något av en marknad belamrade Sixth Avenue och folk sålde friterad glass eller smycken i högar. Samma sak som folk sålde bara sisådär 20m längre bort. Till slut tyckte jag att jag skulle fullborda mitt Manhattan besök och begav mig till närmsta Starbucks. Kom ut med varm choklad och mitt namn skrivet på muggen, sedan kunde jag flanera vidare.

Jag kom aldrig fram till Time´s Square, så jag frågade en hipster om vägen. Som ett litet barn på julafton stod jag sedan och log när neon och gula taxibilar överöste mig. Blev tillfrågad om jag ville få mitt skratt inspelat bland andra på en stand-up show och som sedan skulle användas till tv-serier. Sa att jag skulle tänka på saken. I varje gatuhörn stod det folk med plakat som erbjöd olika rabatter eller övriga erbjudanden, och alla såg de ut att vilja begå självmord. Här och där upptäckte man män eller kvinnor i fägglada utstyrslar som dansade kring stolpar och sjöng, som om de var med i en inre musikal.

Kände senare för att vara lite kulturell så begav mig till The Public Library och gick runt bland marmor och funderade på att köpa en Charles Dickens samling men storknade när jag såg priset. Försökte insupa atmosfären av tummade böcker och ekande meningar men tyvärr tycktes allt vara lite för kommersiellt... Dock var allt fortfarande väldigt vackert.

Snart insåg jag att jag hade varit iväg i fyra timmar och trippade till slut nerför trapporna och letade reda på Grand Central igen. Upptäckte att mitt tåg tillbaka till Larchmont inte skulle gå förrän om en halvtimme så satte mig i ett hörn och spekulerade. Tänkte på att hela lilla Sverige skulle få plats i stora New York och att jag var lite besviken på Grand Centrals brist på ljus. När jag sedan åter satt på tåget vågade jag inte ha hörlurarna i eftersom jag inte visste när jag skulle gå av och det inte heller fanns något som berättade det för mig. Gäspande satt jag och stirrade ut genom fönstret på det som svepte förbi, tänkte att jag lämnade en filminspelningsplats som tycktes mig mer kompakt än vad det faktiskt såg ut att vara på film. Snart gnisslade tåget in på min station, och jag var tillbaka i den utkant där jag hade börjat mitt dagsäventyr.

Allting doftar välling och våt asfalt idag. Regnet har öst ner hela dagen och sköljt bort sommardammet som dröjt sig kvar längs gatustenarna. Luften förändras och kyliga vindar drar längs ryggknotorna. Vaggade Liv i soffan medan åskan dånade utanför och de andra två fick sina lockar klippta. Dygnet är för mig fortfarande uppochner, blir yr så trött jag är och sen vaknar jag under mitt duntäcke klockan fem på morgonen i mitt dunkla rum. Tänker inte så mycket på att jag är någon annanstans än där jag brukar vara, men kommer nog på det så småningom.

Sitter trött i min källare på andra sidan Atlanten. Undrar lite hur jag hamnade här... Det är varmare i luften än hemma och om jag blundar låter bilarna precis som hos farmor under höstlovet. Husen är så amerikanska med flagga och hund på verandan, och rödljusen hänger i trådar. I vårt hus är det ständigt kaos med barn som aldrig får slut på energi och de hittar hela tiden på nya äventyr. Som låtsaseldar och arkeologiska utgrävningar i sandlådan. Jag saknar den fantasin, den som förstörs av förnuft och realism när vi blir äldre.

     Under min första dag har jag insett att jag inte alls har passande kläder för grus och kladdiga fingrar, men att min famn passar perfekt för en nyfödd när jag går runt i huset och tittar i spegeln för att se om jag hade passat som mamma. Dock är jag konfunderad vad gäller barnens inställning till mig och huruvida jag har bra hand med barn eller inte. För övrigt vill Maria inkludera och integrera mig i livet här, få mig att socialisera med omgivande befolkning och blev därmed presenterad för en rysk aupair idag. "Jag bodde i Seattle i ett år. Det gränsar åt Kanada." berättade hon nedlåtande. Jag är faktiskt inte dum i huvudet, tänkte jag bara. Och enligt rykten påstår hon tydligen att hon inte hade möjlighet att närvara vid ett aupair-möte p.g.a. att hon hade en öppen hjärtoperation...

     Som sista iakttagelse för dagen har jag upptäckt att amerikanare vill sköta sina offentliga tennisbanor och lekplatser ytterst noggrannt. Har inte bestämt mig för om det är positivt eller endast onödigt. Oavsett vilket jag nu anser, ska vi i varje fall handla mat imorgon, och har hört att de har knäckebröd där... Men vem försöker jag lura? Kommer vara smällfet när jag åker härifrån.