På tåget in till stan sitter jag och slumrar med huvudet dunkande mot fönstret medan skuggorna växer sig längre och längre. Mina händer och läppar har blivit torra av kylan som fryser dammar. Och julen kommer tidigt till New York, så igår drog jag med mig J till Rockefeller Center för att titta på när de tände den enorma julgranen. Det var fasligt mycket folk som värmde upp varandra med sin kroppsvärme när de trängdes i novemberkylan. Mariah Careys och Rod Stewarts röster studsade mellan skyskraporna och träden glittrade stickande i vinden. Så mycket hysteri för en färgsprakande gran. Men jag gillade det.

Vi packade bilen full och åkte till Boston för att fira Thanksgiving med Mikes stora släkt klockan nionollnoll torsdag morgon. Eller ja, någon minut senare än nollnoll gissar jag på. Det var en sirlande ström av bilar längs motorvägen, som pärlor som rullar fram över ett bord; fast fulare. Och alla hade de bråttom när de fastnade i köerna, för alla ville ju ha kalkon. Träden färgade tankarna smaragdgröna och rostfärgade och luften var krispig när vi stannade på McDonalds för att äta lite. Så småningom rullade vi in bland viktorianska hus omringade av enorma trädgårdar och med verandorna redan prydda av juleljus. Huset var fyllt av främlingar som vänligt skakade min hand och artigt frågade om Sverige. Och där fanns härlig mat i överflöd; stuvad broccoli och blomkål, potatismos, fluffiga muffins, kryddig äppelpaj, blek kalkon, mastig tårta och en massa andra godsaker. Lite generad såg jag senare att jag var den som hade mest mat på tallriken... Men men. Klockan fyra smärtade magen av all mat och det resterande av dagen ägnades åt känslouttryck för farmodern, alkohol och amerikansk fotboll.

Människor har svarta ögon här. Eller grumliga och disiga. Som om de svalt en mulen himmel. Sångerna från min uppväxt hörs extra högt nu, och det känns som att jag väntar på något som aldrig kommer hända. 

 

Ps. Nej, för tillfället har det inte hänt något vidare utbrett att skriva ner här, men jag beger mig till Boston och Thanksgiving till helgen så därefter kommer det nog trilla in lite mer USA relaterat här. Sorry för det här "djupa" ...

Tiden går så snabbt men ändå så långsamt här. Fortfarande känns allt nytt men samtidigt så bekant på något egendomligt sätt. Och det sticker i händerna om man inte har dem i jackfickorna nu. Nästippen och öronen blir röda. Har inte köpt någon vinterjacka än. Fortsätter envist att huttra i min skinnjacka. Och idag vet jag att jag har mindre tid kvar än vad jag har varit här. Men jag har så mycket kvar att göra ju. Och huvudet gör ont lite lätt, längs tinningen, och ögonen är sega. Vet att jag borde komma på vad jag ska göra sen. I framtiden. Men så känner jag för att vara lite dum istället och ignorerar det. Äter pizza eller något. Tänker på att jag gillar att sparka fram löven längs trottoarerna så att de prasslar torrt. Som att försäkra mig själv om min existens (om jag någonsin skulle ha mina tvivel), för det hörs liksom.

Jag och M beslöt oss för att besöka MOMA idag, men mestadels gick vi runt och kommenterade hur bisarr och absurd konsten var. Nej, vi är väl nog inte några riktiga konstkännare... Eller så är vi bara konservativa i våra konsthjärtan. Satt länge och beundrade Monet och Munch. Jag fastnade på fotografiavdelningen bland Martha Rosler, Man Ray, Paul Strand, Birdhead, Robert Heinecken m.fl. och kände hur otillräcklig jag själv var, fast med en viss sorglöshet ändå. Sedan hittade vi ett billigt pizzahak och satt lite grann på Times Square tills mitt tåg skulle gå.

Besökte Washington som hastigast under två dagar och huttrade i en våningssäng i ett fyrmannarum på ett undangömt hostel. På vägen dit var chauffören en stressad asiat med stora läppar och hysterisk röst, och på vägen hem var bussen mörk och tom. Det var fortfarande höst i Washington medan det snöade i New York. Gråa moln tyngde ner himlen och hängde över mina redan väsktyngda axlar. Men utanför den botaniska trädgården blommade sommaren bortkommet och drömmande. Jag förbannade gatorna och avenyerna eftersom de endast ledde mig på villovägar medan mina kinder bleknade istället för att bli rosiga som alla andras blir i kyla.

Det enda jag hade bestämt innan jag åkte var att gå runt på National Mall och se Vita huset. Så halvt förvillad gick jag många, långa steg till Kapitolium, the Library of Congress (vilket var en väldigt vacker men överdådig byggnad), Vita huset såklart, Lincoln Memorial (som var otroligt mäktigt och stoiskt) och andra minnesmärken. Mystiskt nog besökte jag endast ett museum, vilket var Air & Space Museum (jag är ju en liten rymdnörd som låtsas att jag vet så mycket men är egentligen bara barnsligt intresserad), trots att det finns så otroligt många som är gratis. Men det började kännas som att jag gjorde allt bara för att det förväntades bli gjort.

Andra dagen besökte jag Arlington kyrkogården, och ironiskt nog var det en mycket vacker höstdag. De vita stenarna sträckte sig kulle efter kulle och det blev så påtagligt hur många människor som dör för död och liv, och jag tänkte på hur trångt det skulle vara om dessa människor hade levt där med mig. Men nu var det istället så fruktansvärt tomt. 

Junidrömmen låter dig vandra med fördunklad syn bland skälvande träd och med de viskande orden ekande i hjärtat: "Du är tillräcklig för att genomleva månader av smärta." Men så tog jorden ett andetag och du insåg att det inte alls var sant. För det är aldrig någon som vet någonting. 

 

 

I morse vaknade jag halvt i en dröm. Envist obehaglig förföljde den mig in i verkligheten, utan att jag kunde minnas vad den hade handlat om. Så jag kröp ihop och lät täcket värma mig några få minuter till i den stora sängen. Ignorerade det faktum att jag var tvungen att stiga upp. Varseblev samtal sedan gårkvällen om osäkerhet och tysthet. Men min tysthet beror inte på något sådant trivialt som osäkerhet; ibland är jag tyst bara.

     Och jag saknar medan jag dammsuger trägolven, samtidigt som jag inser att jag likväl kommer sakna när jag är hemma och dammsuger golven där. Trycker Livs hjässa intill min halsgrop medan hennes kalla små fingrar klänger sig fast i min tröja och drar i mitt mörka hår. Och jag slås av den dystra sanningen att hon inte kommer minnas mig.

Ungefär i mitten av mitt besök kom stormen och gjorde fönster suddiga och lampor flackande. Gator tömdes och likaså hyllor i mataffärer medan rapporter fyllde tv:n ihärdigt och desperat. Man väntade på att hon skulle krama om huset och trycka till, som om hon älskade oss för mycket. Men hon undlät sig endast smekningar och lät istället sin vrede plåga andra. Hon slet av löv så träden tårades och jag hörde i min sömn hur hon skakade; osäkert men indignerat medan hon lät träden svaja otäckt. Och när det var över så var det inte över.

     Efter två dagar gick jag ut. Luften hade blivit tunn och kall och gjorde mina ovana ögon immiga. Allt var daskigt och träden är numera gråa och nakna; deras forna prakt och sprak är bortblåst. Solen hade tittat fram samma morgon, hoppfullt och undrande, men snart samlat molnen runt omkring sig igen. Som att han inte kunde stå ut med anblicken av den prydliga förödelsen. Och människors röster var dova och mumlande medan deras blickar avslöjade en ovanlig bräcklighet. Men man kunde i deras prövande ansikten utröna tecken av blygsam tacksamhet. Tacksamhet över att de hade blivit skonade från hennes raseri.