oh, sandy
Igår natt sov jag ensam i en lägenhet på trettiofjärde gatan. Bara jag och alla andra var vakna. Köpte alldeles för mycket pizza och lyssnade på sorlande och utklädda människor nedanför fönstret. Åh, vad allt är förgängligt egentligen.
Och nu återstår bara stormen.
trädet i larchmont
Det finns ett träd, inte långt ifrån där vi bor, som är stort men ändå ödmjukt. Det låter sina gängliga grenar moderligt smeka jorden och omfamnar varje besökare som stiger under dess krona. Det har ärr från forna kärlekspar som har karvat in sina namn; ett nobelt försök till att göra sin kärlek fullständig genom att göra den ett med den äldsta själen. Ändlös.
Så där står trädet bredvid tågstationen, blygt och försiktigt undangömt, som för att inte skylta med sin malplacerade prakt. Ruvande på hemligheter som en gång ville bli ihågkomna och tafatt blottade för världen. Löven är fortfarande gröna, som att det trots dess försynthet vill att man ska lägga märke till det bland naturens flammor. Och ömsint skyddar det sina hemligheter från lynnighet och skälvningar. Ger dem bestående ljuvlighet tills dess att dess egna bortgång även dödar de öppenhjärtiga och omvandlar dem till brus av det förgångna.
da weekend
Sammanfattning av min helg:
Fick som ombyte i vardagen sitta på andra sidan spåret när jag skulle ta tåget in till stan eftersom de skulle utföra ett bygge på det vanliga spåret. Sprack ju nästan av spänning alltså.
Kände kunskapstörsten och gick alla trappor upp till det The Smithsonians National Museum of the American Indian och lärde mig om immigranternas första upplevelser i USA och fascinerades av de oändliga indianstammarna. Till exempel lärde jag mig vilken sjukdom de letade efter när de skrapade på insidan av ögonlocket som bilden ovan visar. Dock kommer jag inte ihåg det nu. Men det hör inte till saken; jag var där i alla fall.
Drog till Williamsburg i Brooklyn och gick runt i hipsterområdena och rotade bland secondhandkläder. Hittade en vit gammal tröja och en galen röd blazer med pärlor prydligt broderade vid ärmar och krage.
Fann en butik med en massa skräp, precis sånt som jag älskar! Hade kunnat gå runt i timmar och bläddra bland gamla fotografier och titta på brustna speglar och malätna lampskärmar.
Var återigen turistig och tog The Staten Island Ferry och fotograferade The Statue of Liberty på vägen i mängder. Liksom, man måste ju faktiskt se henne! Därefter satte jag mig på Johnny Rockets och avnjöt en amerikansk lunch bestående av hamburgare och jordgubbsmilkshake i oktobersolen och vandrade runt i Soho tills skoskaven gjorde sig påminda. Lite kortfattat sådär bara.
the empire state building
Mina fötter värker efter ändlösa steg i mina svarta Converse, men jag är glad ändå. Spatserade nämligen bl.a. ner till 34th Street på Fifth Avenue och tog hissen upp till 86:e våningen idag. Man kunde tro det var början av september och inte oktober; vädret är helt ur balans från dag till dag. Fast det var blåsigt där uppe på 86:e våningen kan jag lova. Men himla fint. Hela synfältet täcktes av byggnader med solens skuggor spelande över väggarna. Det drunkande ljudet av tutor blandades med vindens slag mot trumhinnorna och någon tjej skrattade lite nervöst över sin höjdskräck. Scenariot där jag tappar kameran över kanten och den faller i huvudet på en människa så att han eller hon dör spelades upp om och om igen i min snälla lilla hjärna. Den tyckte också att det var kul att föreställa sig hur det skulle vara att själv falla över den där kanten.
Mest för att bevisa att jag faktiskt var däruppe. Funderade på att be någon fotografera mig, men hatar ju att stå framför kameran. Som räddaren i nöden fanns då speglarna där och som en riktig tönt stod jag och tog bild på mig själv.
Skulle ta hissen ner igen och ställde mig i kö men ångrade mig. Kom liksom på att detta nästan är en once-in-a-life-time-grej (man vet ju aldrig) så jag gick ut igen. Kändes knas att jag stod där uppe så högt ovanför marken och såg allt och alla. Tog till slut hissen ner utan att ångra mig och trängdes återigen med turister som fått stilla sin förväntans-hunger. Typisk hissmusik spelades i den marmorbeklädda hissen medan röster på olika språk hoppades att vi hade uppskattat utsikten. Drog vidare neråt mot Flatiron Building och tänkte att det är ju där Spiderman jobbar. Fick dock inga bra bilder alls, så det får bli en annan gång. Hittade världens största secondhand/vintage butik där alla kallar en "honey" och blev kär så att hjärtat sprängdes lite grann. Paljetter och 80-talsklänningar överallt i omåttliga mängder så att man inte visste vart man skulle börja. Dessvärre fick man inte fotografera där inne och priserna var inte direkt fullkomligt okej heller. Så, tomhänt gick jag därifrån men köpte mig istället en dyr sallad på Pret a Manger. Fick därefter springa till tåget och kände mig som en svettig parfymbomb bland alla kostymklädda män med gråsprängt hår och glansiga skor. Detta eftersom jag tidigare hade varit inne i något slags varuhus där folk överfallit mig med parfymer. Men men, hem kom jag i alla fall.
brooklyn bridge och seaport
Är orolig för att jag håller på att bli sjuk, men misstänker att det bara är hypokondrikern i mig som fjantar sig nu i höstkylan. Träden ändrar färg och likaså huden som blir flera nyanser blekare. Solens strålar är tunna och livlösa och mina ögon tåras av den isiga vinden när jag vandrar gatorna fram. Börjar känna mig mer och mer hemma här i skyskrapornas stad och det visar sig att jag faktiskt är innehavare av ett lokalsinne. Turistade runt som en annan tönt med övriga skandinaver idag och besökte Brooklyn Bridge, vilket det dock inte finns mycket att berätta om... För det är en bro som man går uppför och sedan nerför.
Efter mitt spontanbesök i Trinity Churh vandrade jag nerför Broadway och kom fram till Battery Park, där man kan ta färjor till de små öarna runtomkring. Par satt kära på bänkarna och rosorna blommade slött i höstsolen. Strosade runt lite grann och tänkte köpa biljetter till Ellis Island eller Statue of Liberty men upptäckte att de sista turerna redan hade avgått. Så jag beslöt mig för att gå utmed South Street med havet på min högra sida medan doften av salt lekte med mitt hår och kittlade sommarminnena.
downtown
Det blåste lite smått idag och jag tog tunnelbanan neråt Downtown för att expandera mitt New York-kunnande. Fick sitta på plastsäten med främlingar och vara en del av deras omedvetna vardag. Gömde mig för en av de tyska au pairerna som typiskt nog också begav sig Downtown denna blåsiga söndag. Hade ju ljugit och sagt att jag skulle jobba hela helgen... Steg så småningom av på Canal Street och hamnade mitt i Chinatown bland burdusa asiater. Överallt hördes mandarin och alla skyltar pryddes av kinesiska tecken. För varje meter fanns det turistbutiker uppsmällda med exakt samma saker i varenda en. Blev så gott som överfallen av butiksägarna, men hittade i alla fall en sjal som jag ville ha. Kom dock på när jag hade betalat att jag glömde att pruta, men det får väl vara dagens goda gärning antar jag. Smått vilsen hittade jag senare till en gata där hela kycklingar hängde i fönstren och råvaror såldes bland bilarnas avgaser. Drev runt där lite grann, tittade på det liv som utspelades på gatorna, men gick snart vidare.
Precis bredvid Chinatown ligger Little Italy, kantat av cafeér och restauranger där kyparna på bruten engelska frågar om man är hungrig. Till slut besökte jag restaurangen Vincent's där det sades att kändisarna brukar hänga. Och där hängde dem allt! Hela väggarna var nämligen fyllda med bilder på och autografer av celebriteter från alla tider och epoker. Träborden var prydda av plastblommor och till maten fick man vitt, torrt bröd. Jag beställde in smaklös Linguine med vitlök och olivolja, men leende tackade jag och dricksade nästan alla mina småmynt som jag ville bli av med.
En kypare med kulmage på Vincent's hade så övertygat pekat ut vägen till Soho för mig och jag begav mig senare i denna riktning. Dock hamnade jag istället på Union Square var människor spelade schack i solen eller diskuterade Gud, så jag tänkte att jag skulle fråga en polis om vägen till Soho. "Åh, du ska gå neråt den gatan" sa han och pekade åt det håll där jag kom ifrån. Så det var bara att traska tillbaka.
Strosade utmed en gata som endast doftade glasyr och socker eftersom man överallt kunde köpa bakverk från små vagnar. Köpte istället ett fulsnyggt halsband av en halt gubbe, och efter ett tag gick jag in på ett café som andades 50-tal och beställde en jordgubbssmoothie och blåbärsmuffins. Tänkte på ensamhet och tysthet, tjuvlyssnade på ungdomarna bredvid som pratade om brustna hjärtan och gamla ligg och tittade på människorna som gick förbi utanför och funderade kring deras livsöden. Fick notan där jag trodde det stod att jag skulle betala $750 för min lilla fika och började allvarligt överväga springnota. Men, det visade sig såklart vara ett mycket mer acceptabelt och logiskt pris...
Vandrade in och ut ur butiker överfyllda med folk och hög musik och försökte låta bli att tappa min halsduk som var totalt onödig i den återkommande oktobervärmen. Till slut värkte mina fötter så fasligt så jag beslöt mig för att bege mig tillbaka upp till Grand Central. Under tiden trängde sig mörkret på och sänkte hela Manhattan i lavendelfärgat skymningsljus.
den gamla solen
Solen faller tidigare från skyn och jag tänker att jag måstemåste köpa en tjock jacka snart, för jag fryser ju så lätt. Och min fallenhet för att somna som tilldelades mig då jag hade jetlag har som förutspått försvunnit. Så nu ligger jag mestadels i sängen och tittar rakt upp i taket efter att jag har släckt lampan. Hör alla ljud som finns att höra; syrsorna som har konsert utanför mitt fönster, bilarna som är på väg någonstans och stegen på våningen ovanför. Undrar om den lilla spindeln som blivit min inneboende planerar en attack denna natt och påminner mig själv att jag måste komma ihåg att läsa New York Times för att följa världens händelseförlopp. Tänker på alla där hemma men kommer på att de sover och ska upp om någon timme. Funderar på om jag kommer vara det första någon av dem tänker på när de slår upp ögonen kommande morgon och undra hur jag har det flera mil bort och bakåt i tiden. Om ni nu undrar, så kan jag tala om att jag har det bra. Känner mig inte alls lika ensam och har en ny bästis: Canon Rebel T3i. Övriga tillägg som kan vara av intresse är att kontaktuttagen ser fruktansvärt förvånade ut här i staterna och att vattnet smakar klor, så jag måste erkänna att jag saknar mitt Svedalavatten.
Den här är förresten mitt soundtrack till mitt New York för tillfället.
saknar er
Himlen är som väntat återigen grå, regnet faller planlöst och jag kommer på mig själv med att bland miljontals människor känna mig en aning ensam, även om jag trivs himla bra i huset. Men saknar att ha någon att prata förtroligt och skratta innerligt med. Jag har försökt att åtgärda detta genom att fika med två tyska au pairer idag. Den äldsta har stora och blåa ögon, skrattar i halsen och säger "I don't give a fuck" åt allting. Den yngre får man dra ut orden ur, vilket man kan säga dödar konversationen. Så jag får nog inse att jag varken kommer prata förtroligt, eller skratta innerligt med någon av dem. Men, men.
Ps. Jag lovar att lägga upp fler fotografier, för det är verkligen min tanke! Men ska köpa ett nytt objektiv först och affären hade såklart inte öppet när jag befann mig där...
.
Sommaren hälsade på idag. Och jag hade inget annat än min finklänning att ta på mig. Så, där sprang jag runt på Manhattan, i finklänning och Converse. Gick gata upp och aveny ner, frenetiskt letande efter butiker som ej tycktes existera och fick därmed fara hemåt utan några ärenden uträttade. Sen åt jag spaghetti och tomatsås till middag.
Kommer somna fruktansvärt tomhänt inatt.
den fjärde oktober
Mina byxor har blivit leriga och händerna luktar våt mossa efter barnens dagsbravader. De kan verkligen lyckas förvandla de tråkigaste platser till ett äventyr genom en expedition där varenda gren och varenda mask är ett evolutionärt fynd, och deras stora kall i livet har blivit att undersöka alla ointressanta saker de lyckas komma över. De hoppar över stenar för att undkomma det fantasimonster som jagar dem och jag står bredvid och är livrädd för att någon ska skada sig. Ofta ignorerar dem mig när jag uttrycker min oro genom att säga till dem att de måste vara försiktiga eller att de inte får göra så som de gör, men jag vet att de hör, de väljer bara att inte lyssna.
Och Memorial Parks mark har täckts av gula små löv efter himlens stora fall och man känner sensommarkylan i luften, doften av höst. Jag ska dessutom börja ta mer och mer hand om lillan, så att Max och Elsy får umgås mer med sin mamma. Jag höll Liv i famnen när hon hade hicka och kände hur hela hennes lilla varma kropp skakade mellan mina armar. Och hon bara låg där och undrade säkert vad det var för något nytt som besvärade henne. För tillfället sitter jag i mitt rum med sällskap av Madness och Diet Coke. Jag som har slutat dricka läsk och sådär... Tänker på att New York är mitt hem de kommande elva veckorna och att det är ju lite knas egentligen. Men jag gillar det. Även om jag börjar bli rädd för att folk ska glömma mig där hemma. På något hörn. Men Amra säger att jag bara är dum som tänker så, så jag ska sluta med det.
oktober
Du snabbar på stegen för att fly från det du är rädd för medan träden offrar sina löv för den våta marken. Den stjärna som en gång värmde dig bland smultron och bär tycks förglömma, och du tänker "framhärda bara året ut, sen blir allt bra igen". Efter att Tellus alla minnen är raderade.
drömmar och öden
Mitt huvud bultar lite fint; förstår inte varifrån den här huvudvärken kommer riktigt, men jag kan leva med den så ska nog inte fortsätta att grubbla över det. För övrigt började dagen med Maxs gympa, aka utlopp för spring i benen. Efter att en kvinna i utsvängda byxor avslutade timmen med en sångstund lämnade vi Elsy på hennes skola, och därefter fick jag ledigt resten av dagen. Passade än en gång på att fara till Manhattan. Väl på tåget "brukar" jag roa mig med att studera människorna runtomkring mig, och denna gång var det en man iförd träningsbyxor uppdragna till naveln som fångade min uppmärksamhet. Han utstrålade fokus och beslutsamhet, och som pricken över i:et satte han på sig färgade solglasögon då han steg av tåget. Raffigt.
Herr Sol ärade mig med sin närvaro och värmde min kind då jag tackade nej till att besöka en offentlig bibeluppläsning... Började traska ner mot Broadway, stjärnors födelseplats, och min slutsats angående denna aveny är att det är dit man ska gå om man är hungrig. När jag återigen slösat pengar på Starbucks och snubblat över oartigt höga trottoarkanter begav jag mig på en hopplös jakt på ett par skor, vilken förövrigt ledde mig in på Fifth Avenue igen. Denna aveny består verkligen av motsatser; utanför varenda Prada, Versace eller Pucci butik sitter hemlösa med skyltar som skriker på hjälp. Uppgivet lutar de huvudet mot knäna och får acceptera att folk bara går förbi, utan att ens kasta en blick på deras blyga vädjan.
Till slut höll solen på att gå ner och jag släpade mina ben till Grand Central. På vägen hem fick jag sällskap av en kvinna som kom från Puerto Rico, och jag fick reda på att hon är Twilight-fanatiker och att hennes stora dröm är att få resa till Schweiz.
Vill bara tillägga att det som gjorde min dag var inte gratis choklad från Lindtaffären, mina nya kläder eller Broadways överdåd. Nej, det var när jag trött och med skoskav steg in genom dörren i Larchmont och Max häpet tittade på mig, för att i nästa sekund ropa mitt namn och rusa fram till mig med sina små armar utsträckta och med världens största leende på sina läppar.
