Himlen är som väntat återigen grå, regnet faller planlöst och jag kommer på mig själv med att bland miljontals människor känna mig en aning ensam, även om jag trivs himla bra i huset. Men saknar att ha någon att prata förtroligt och skratta innerligt med. Jag har försökt att åtgärda detta genom att fika med två tyska au pairer idag. Den äldsta har stora och blåa ögon, skrattar i halsen och säger "I don't give a fuck" åt allting. Den yngre får man dra ut orden ur, vilket man kan säga dödar konversationen. Så jag får nog inse att jag varken kommer prata förtroligt, eller skratta innerligt med någon av dem. Men, men.