hemkomst
Tog på egen hand tunnelbanan ut till Queens och J. Kramade honom länge och sa att han var sen. Vi gick bara runt på gatorna som silades bort av regnet och speglade lamporna. Pratade om efteråt, när det är ett hav som ligger emellan oss. Fast vi ville inte alls prata om det egentligen ändå.
Ögonen brände och sved av trötthet. Jag packade ner mitt New York liv i två stora resväskor, en röd och en svart.
Jag kom hem. "hur känns det?" frågar alla. "som vanligt" svarar jag, "men ändå inte". För det är så det är. Fast ingen verkar förstå det. Och första snön har kommit (för mig då, inte för någon annan). Den har bäddat ner allt. Pappa har rakat av mustaschen och vi har ny spis. Det är så knäppt, sånt där.
new york, new york
Jag åkte hit.
Jag minns att luften var fuktig när jag kom hit. Och att jag hela tiden tänkte att jag kommer bli tjock här. Jag flyttade in i Mikes och Marias källare med egen ingång och allt. Fick en stor säng med duntäcke. Utanför mitt fönster kunde man inte se något speciellt, bara en husvägg. Och utanför köksfönstret fanns det en väg där bilar då och då körde förbi. Svoosh typ. Fast inte så högt. Och det ryckiga tåget tog mig in till staden med larmet och höga trottoarer.
Och sen har jag bara tänkt "nu är det sista gången jag är här" eller "sista gången jag gör detta". Slut liksom (och det gör faktiskt ont). Komma tillbaka och ta upp trådar och knyta samman något annat.
Jag trodde aldrig att New York skulle vara något för mig. Men det var det väl ändå.
Ps. Jag kanske fortsätter uppdatera här, så om ni nu tycker att det är skoj kan ni ju alltid fortsätta att titta in.
babbel
Kul att man åker på en liten sjukdom veckan precis innan man ska åka hem när man fortfarande har saker och ting kvar att göra. Och ikväll är det Nötknäpparen och jag totalvägrar att inte gå; kostade ju skjortan! Så även om jag så ska sitta och spy i en plastpåse bredvid alla snofsiga män och kvinnor med rasslande juveler så ska jag se den!
Förövrigt så är West Village otroligt mysigt nu under juletid (är dock alltid mysigt och är lätt i topp tre av mina favoritställen i New York). Vandrade runt på de blöta gatorna i den mediokra luften som ej bjuder på snö och kunde inte låta bli att snusa på granarna som stod uppradade längs trottoaren.
the met
Är alldeles för trött för att försöka skriva något intressant; skulle mest bara tala om att jag besökte the Met som är värt tusen besök.
As we move forward in the spirit of the new age, "flowers of a hundred worlds" sown by seed, now blossom in distinctive colors and scents.
- By [Sugawa] Nobuyuki
Ps. För övrigt är det endast en vecka kvar nu, vilket är helt knas när man tänker på det. Och saken är nu den att det är möjligt att jag får ännu mindre tid att uppdatera här eftersom min vecka är mer fullspäckad än vanligt; måste ju hinna med varenda liten sak som jag inte gjort än! Så ni vet liksom.
grand central
Alla i svart över marmorgolvet. Det är här jag har blivit stammis lustigt nog, som på en varm och inrökt pub, fast utan en bartender som vet mitt namn. Bara ett okänt ansikte längs väggen. Men jag känner igen konduktörerna ibland faktiskt. Vinkar inte till någon, känner ju ingen. Det är väl det som är så bra på något sätt, att springa med främlingar; ibland ska vi ju åt samma håll. Och det är ju skönt att veta att man inte alltid är vilse, eller att andra också kan vara vilse.
Jag skulle kraschlanda här om jag någonsin behövde. Inte bokstavligt, utan mentalt. Medan små, fettsprängda hjärtan slår i takt och otakt i en lömsk musikal. Och så ska jag fråga vad som har hänt sen sist. Ja, det ska jag göra (för jag är artig).
Jag antar att det hela beror på att det är för att jag alltid vill vara på väg någonstans, samtidigt som jag vill stå stilla (motsägelsefullt, indeed).
Fast jag tänker aldrig på ansiktena faktiskt. Bara att alla är klädda i svart.
strawberry fields
Det var vår i december fast med brinnande träd och långa skuggor (himla rörigt och förvirrande). Jag och J gick till Central Park och åt belgiska våfflor med glass och nutella på. Satt på en bänk och var ovanligt tysta lite grann, samtidigt som jag försökte besitta konsten av att inte kladda när jag äter med händerna. Mitt turist-jag är i alla fall tillbaka, och jag ville himla gärna besöka John Lennon monumentet, så det gjorde vi. Pinsamt nog hade jag inte en aning om att detta existerade just här i New York, bara att det fanns någonstans ute i världen. Jag hade liksom inte ens tänkt tanken att det borde vara här. Men det är ju ganska så självklart när man tänker på det. Och så undrade Maria om jag varit där än och då blev det ju brått. Så jag fick snällt stå och vänta på min tur med att få fotografera medan andra människor låg över texten. Efter det åt vi på McDonalds och jag upptäckte att jag gillar deras sweet & sour sauce. Ibland chockas man ju över sig själv.
the american museum of natural history
Jag promenerade hela vägen upp till the American Museum of Natural History i den ovanligt heta novembersolen och gick vilse i den väldiga byggnaden lite grann. Köpte biljett till the Space Theatre och sögs in av den sammetsvarta stjärnhimlen så jag mådde illa. Lätt värt, blev kär i den där stjärnhimlen alltså. Golvet på rymdavdelningen glittrade och jag köpte stjärnor som lyser i mörkret till Max och Elsy. Gick vidare till fossiler och väldiga skelett; så himla fascinerande och knäppt att se dessa varelser som också vandrat på jorden. Visste inte riktigt vart jag skulle gå sen, så gick planlöst omkring, trappa upp och trappa ner. Skulle jobba på kvällen vilket innebar att jag hade en tid att passa, och medan jag väntade på tåget köpte jag (hör och häpna) en sallad(!) och åt den på Grand Centrals golv bland stressade steg.
december
Du gömmer ditt solröda hjärta i den blå snön och tänder fyr på stjärnorna och stänger ådrorna. Livet längtar, väntar. Första snön har inte lagt sig ännu och det är bäst att inte vänja sig. För skuggorna kommer växa och frosten överlever natten.
