Tog på egen hand tunnelbanan ut till Queens och J. Kramade honom länge och sa att han var sen. Vi gick bara runt på gatorna som silades bort av regnet och speglade lamporna. Pratade om efteråt, när det är ett hav som ligger emellan oss. Fast vi ville inte alls prata om det egentligen ändå.

     Ögonen brände och sved av trötthet. Jag packade ner mitt New York liv i två stora resväskor, en röd och en svart. 

     Jag kom hem. "hur känns det?" frågar alla. "som vanligt" svarar jag, "men ändå inte". För det är så det är. Fast ingen verkar förstå det. Och första snön har kommit (för mig då, inte för någon annan). Den har bäddat ner allt. Pappa har rakat av mustaschen och vi har ny spis. Det är så knäppt, sånt där.