Alla i svart över marmorgolvet. Det är här jag har blivit stammis lustigt nog, som på en varm och inrökt pub, fast utan en bartender som vet mitt namn. Bara ett okänt ansikte längs väggen. Men jag känner igen konduktörerna ibland faktiskt. Vinkar inte till någon, känner ju ingen. Det är väl det som är så bra på något sätt, att springa med främlingar; ibland ska vi ju åt samma håll. Och det är ju skönt att veta att man inte alltid är vilse, eller att andra också kan vara vilse.

     Jag skulle kraschlanda här om jag någonsin behövde. Inte bokstavligt, utan mentalt. Medan små, fettsprängda hjärtan slår i takt och otakt i en lömsk musikal. Och så ska jag fråga vad som har hänt sen sist. Ja, det ska jag göra (för jag är artig).

     Jag antar att det hela beror på att det är för att jag alltid vill vara på väg någonstans, samtidigt som jag vill stå stilla (motsägelsefullt, indeed).

     Fast jag tänker aldrig på ansiktena faktiskt. Bara att alla är klädda i svart.