Ungefär i mitten av mitt besök kom stormen och gjorde fönster suddiga och lampor flackande. Gator tömdes och likaså hyllor i mataffärer medan rapporter fyllde tv:n ihärdigt och desperat. Man väntade på att hon skulle krama om huset och trycka till, som om hon älskade oss för mycket. Men hon undlät sig endast smekningar och lät istället sin vrede plåga andra. Hon slet av löv så träden tårades och jag hörde i min sömn hur hon skakade; osäkert men indignerat medan hon lät träden svaja otäckt. Och när det var över så var det inte över.

     Efter två dagar gick jag ut. Luften hade blivit tunn och kall och gjorde mina ovana ögon immiga. Allt var daskigt och träden är numera gråa och nakna; deras forna prakt och sprak är bortblåst. Solen hade tittat fram samma morgon, hoppfullt och undrande, men snart samlat molnen runt omkring sig igen. Som att han inte kunde stå ut med anblicken av den prydliga förödelsen. Och människors röster var dova och mumlande medan deras blickar avslöjade en ovanlig bräcklighet. Men man kunde i deras prövande ansikten utröna tecken av blygsam tacksamhet. Tacksamhet över att de hade blivit skonade från hennes raseri.