Vi packade bilen full och åkte till Boston för att fira Thanksgiving med Mikes stora släkt klockan nionollnoll torsdag morgon. Eller ja, någon minut senare än nollnoll gissar jag på. Det var en sirlande ström av bilar längs motorvägen, som pärlor som rullar fram över ett bord; fast fulare. Och alla hade de bråttom när de fastnade i köerna, för alla ville ju ha kalkon. Träden färgade tankarna smaragdgröna och rostfärgade och luften var krispig när vi stannade på McDonalds för att äta lite. Så småningom rullade vi in bland viktorianska hus omringade av enorma trädgårdar och med verandorna redan prydda av juleljus. Huset var fyllt av främlingar som vänligt skakade min hand och artigt frågade om Sverige. Och där fanns härlig mat i överflöd; stuvad broccoli och blomkål, potatismos, fluffiga muffins, kryddig äppelpaj, blek kalkon, mastig tårta och en massa andra godsaker. Lite generad såg jag senare att jag var den som hade mest mat på tallriken... Men men. Klockan fyra smärtade magen av all mat och det resterande av dagen ägnades åt känslouttryck för farmodern, alkohol och amerikansk fotboll.