I morse vaknade jag halvt i en dröm. Envist obehaglig förföljde den mig in i verkligheten, utan att jag kunde minnas vad den hade handlat om. Så jag kröp ihop och lät täcket värma mig några få minuter till i den stora sängen. Ignorerade det faktum att jag var tvungen att stiga upp. Varseblev samtal sedan gårkvällen om osäkerhet och tysthet. Men min tysthet beror inte på något sådant trivialt som osäkerhet; ibland är jag tyst bara.

     Och jag saknar medan jag dammsuger trägolven, samtidigt som jag inser att jag likväl kommer sakna när jag är hemma och dammsuger golven där. Trycker Livs hjässa intill min halsgrop medan hennes kalla små fingrar klänger sig fast i min tröja och drar i mitt mörka hår. Och jag slås av den dystra sanningen att hon inte kommer minnas mig.