Sitter trött i min källare på andra sidan Atlanten. Undrar lite hur jag hamnade här... Det är varmare i luften än hemma och om jag blundar låter bilarna precis som hos farmor under höstlovet. Husen är så amerikanska med flagga och hund på verandan, och rödljusen hänger i trådar. I vårt hus är det ständigt kaos med barn som aldrig får slut på energi och de hittar hela tiden på nya äventyr. Som låtsaseldar och arkeologiska utgrävningar i sandlådan. Jag saknar den fantasin, den som förstörs av förnuft och realism när vi blir äldre.

     Under min första dag har jag insett att jag inte alls har passande kläder för grus och kladdiga fingrar, men att min famn passar perfekt för en nyfödd när jag går runt i huset och tittar i spegeln för att se om jag hade passat som mamma. Dock är jag konfunderad vad gäller barnens inställning till mig och huruvida jag har bra hand med barn eller inte. För övrigt vill Maria inkludera och integrera mig i livet här, få mig att socialisera med omgivande befolkning och blev därmed presenterad för en rysk aupair idag. "Jag bodde i Seattle i ett år. Det gränsar åt Kanada." berättade hon nedlåtande. Jag är faktiskt inte dum i huvudet, tänkte jag bara. Och enligt rykten påstår hon tydligen att hon inte hade möjlighet att närvara vid ett aupair-möte p.g.a. att hon hade en öppen hjärtoperation...

     Som sista iakttagelse för dagen har jag upptäckt att amerikanare vill sköta sina offentliga tennisbanor och lekplatser ytterst noggrannt. Har inte bestämt mig för om det är positivt eller endast onödigt. Oavsett vilket jag nu anser, ska vi i varje fall handla mat imorgon, och har hört att de har knäckebröd där... Men vem försöker jag lura? Kommer vara smällfet när jag åker härifrån.