Tog på egen hand tunnelbanan ut till Queens och J. Kramade honom länge och sa att han var sen. Vi gick bara runt på gatorna som silades bort av regnet och speglade lamporna. Pratade om efteråt, när det är ett hav som ligger emellan oss. Fast vi ville inte alls prata om det egentligen ändå.

     Ögonen brände och sved av trötthet. Jag packade ner mitt New York liv i två stora resväskor, en röd och en svart. 

     Jag kom hem. "hur känns det?" frågar alla. "som vanligt" svarar jag, "men ändå inte". För det är så det är. Fast ingen verkar förstå det. Och första snön har kommit (för mig då, inte för någon annan). Den har bäddat ner allt. Pappa har rakat av mustaschen och vi har ny spis. Det är så knäppt, sånt där.

Jag åkte hit.

     Jag minns att luften var fuktig när jag kom hit. Och att jag hela tiden tänkte att jag kommer bli tjock här. Jag flyttade in i Mikes och Marias källare med egen ingång och allt. Fick en stor säng med duntäcke. Utanför mitt fönster kunde man inte se något speciellt, bara en husvägg. Och utanför köksfönstret fanns det en väg där bilar då och då körde förbi. Svoosh typ. Fast inte så högt. Och det ryckiga tåget tog mig in till staden med larmet och höga trottoarer.

     Och sen har jag bara tänkt "nu är det sista gången jag är här" eller "sista gången jag gör detta". Slut liksom (och det gör faktiskt ont). Komma tillbaka och ta upp trådar och knyta samman något annat. 

     Jag trodde aldrig att New York skulle vara något för mig. Men det var det väl ändå. 

 

Ps. Jag kanske fortsätter uppdatera här, så om ni nu tycker att det är skoj kan ni ju alltid fortsätta att titta in.

Kul att man åker på en liten sjukdom veckan precis innan man ska åka hem när man fortfarande har saker och ting kvar att göra. Och ikväll är det Nötknäpparen och jag totalvägrar att inte gå; kostade ju skjortan! Så även om jag så ska sitta och spy i en plastpåse bredvid alla snofsiga män och kvinnor med rasslande juveler så ska jag se den! 

     Förövrigt så är West Village otroligt mysigt nu under juletid (är dock alltid mysigt och är lätt i topp tre av mina favoritställen i New York). Vandrade runt på de blöta gatorna i den mediokra luften som ej bjuder på snö och kunde inte låta bli att snusa på granarna som stod uppradade längs trottoaren. 

Är alldeles för trött för att försöka skriva något intressant; skulle mest bara tala om att jag besökte the Met som är värt tusen besök. 

 

- By [Sugawa] Nobuyuki

Ps. För övrigt är det endast en vecka kvar nu, vilket är helt knas när man tänker på det. Och saken är nu den att det är möjligt att jag får ännu mindre tid att uppdatera här eftersom min vecka är mer fullspäckad än vanligt; måste ju hinna med varenda liten sak som jag inte gjort än! Så ni vet liksom.

Alla i svart över marmorgolvet. Det är här jag har blivit stammis lustigt nog, som på en varm och inrökt pub, fast utan en bartender som vet mitt namn. Bara ett okänt ansikte längs väggen. Men jag känner igen konduktörerna ibland faktiskt. Vinkar inte till någon, känner ju ingen. Det är väl det som är så bra på något sätt, att springa med främlingar; ibland ska vi ju åt samma håll. Och det är ju skönt att veta att man inte alltid är vilse, eller att andra också kan vara vilse.

     Jag skulle kraschlanda här om jag någonsin behövde. Inte bokstavligt, utan mentalt. Medan små, fettsprängda hjärtan slår i takt och otakt i en lömsk musikal. Och så ska jag fråga vad som har hänt sen sist. Ja, det ska jag göra (för jag är artig).

     Jag antar att det hela beror på att det är för att jag alltid vill vara på väg någonstans, samtidigt som jag vill stå stilla (motsägelsefullt, indeed).

     Fast jag tänker aldrig på ansiktena faktiskt. Bara att alla är klädda i svart.

Jag promenerade hela vägen upp till the American Museum of Natural History i den ovanligt heta novembersolen och gick vilse i den väldiga byggnaden lite grann. Köpte biljett till the Space Theatre och sögs in av den sammetsvarta stjärnhimlen så jag mådde illa. Lätt värt, blev kär i den där stjärnhimlen alltså. Golvet på rymdavdelningen glittrade och jag köpte stjärnor som lyser i mörkret till Max och Elsy. Gick vidare till fossiler och väldiga skelett; så himla fascinerande och knäppt att se dessa varelser som också vandrat på jorden. Visste inte riktigt vart jag skulle gå sen, så gick planlöst omkring, trappa upp och trappa ner. Skulle jobba på kvällen vilket innebar att jag hade en tid att passa, och medan jag väntade på tåget köpte jag (hör och häpna) en sallad(!) och åt den på Grand Centrals golv bland stressade steg.

Du gömmer ditt solröda hjärta i den blå snön och tänder fyr på stjärnorna och stänger ådrorna. Livet längtar, väntar. Första snön har inte lagt sig ännu och det är bäst att inte vänja sig. För skuggorna kommer växa och frosten överlever natten.

På tåget in till stan sitter jag och slumrar med huvudet dunkande mot fönstret medan skuggorna växer sig längre och längre. Mina händer och läppar har blivit torra av kylan som fryser dammar. Och julen kommer tidigt till New York, så igår drog jag med mig J till Rockefeller Center för att titta på när de tände den enorma julgranen. Det var fasligt mycket folk som värmde upp varandra med sin kroppsvärme när de trängdes i novemberkylan. Mariah Careys och Rod Stewarts röster studsade mellan skyskraporna och träden glittrade stickande i vinden. Så mycket hysteri för en färgsprakande gran. Men jag gillade det.

Vi packade bilen full och åkte till Boston för att fira Thanksgiving med Mikes stora släkt klockan nionollnoll torsdag morgon. Eller ja, någon minut senare än nollnoll gissar jag på. Det var en sirlande ström av bilar längs motorvägen, som pärlor som rullar fram över ett bord; fast fulare. Och alla hade de bråttom när de fastnade i köerna, för alla ville ju ha kalkon. Träden färgade tankarna smaragdgröna och rostfärgade och luften var krispig när vi stannade på McDonalds för att äta lite. Så småningom rullade vi in bland viktorianska hus omringade av enorma trädgårdar och med verandorna redan prydda av juleljus. Huset var fyllt av främlingar som vänligt skakade min hand och artigt frågade om Sverige. Och där fanns härlig mat i överflöd; stuvad broccoli och blomkål, potatismos, fluffiga muffins, kryddig äppelpaj, blek kalkon, mastig tårta och en massa andra godsaker. Lite generad såg jag senare att jag var den som hade mest mat på tallriken... Men men. Klockan fyra smärtade magen av all mat och det resterande av dagen ägnades åt känslouttryck för farmodern, alkohol och amerikansk fotboll.

Människor har svarta ögon här. Eller grumliga och disiga. Som om de svalt en mulen himmel. Sångerna från min uppväxt hörs extra högt nu, och det känns som att jag väntar på något som aldrig kommer hända. 

 

Ps. Nej, för tillfället har det inte hänt något vidare utbrett att skriva ner här, men jag beger mig till Boston och Thanksgiving till helgen så därefter kommer det nog trilla in lite mer USA relaterat här. Sorry för det här "djupa" ...

Tiden går så snabbt men ändå så långsamt här. Fortfarande känns allt nytt men samtidigt så bekant på något egendomligt sätt. Och det sticker i händerna om man inte har dem i jackfickorna nu. Nästippen och öronen blir röda. Har inte köpt någon vinterjacka än. Fortsätter envist att huttra i min skinnjacka. Och idag vet jag att jag har mindre tid kvar än vad jag har varit här. Men jag har så mycket kvar att göra ju. Och huvudet gör ont lite lätt, längs tinningen, och ögonen är sega. Vet att jag borde komma på vad jag ska göra sen. I framtiden. Men så känner jag för att vara lite dum istället och ignorerar det. Äter pizza eller något. Tänker på att jag gillar att sparka fram löven längs trottoarerna så att de prasslar torrt. Som att försäkra mig själv om min existens (om jag någonsin skulle ha mina tvivel), för det hörs liksom.

Jag och M beslöt oss för att besöka MOMA idag, men mestadels gick vi runt och kommenterade hur bisarr och absurd konsten var. Nej, vi är väl nog inte några riktiga konstkännare... Eller så är vi bara konservativa i våra konsthjärtan. Satt länge och beundrade Monet och Munch. Jag fastnade på fotografiavdelningen bland Martha Rosler, Man Ray, Paul Strand, Birdhead, Robert Heinecken m.fl. och kände hur otillräcklig jag själv var, fast med en viss sorglöshet ändå. Sedan hittade vi ett billigt pizzahak och satt lite grann på Times Square tills mitt tåg skulle gå.