the empire state building
Mina fötter värker efter ändlösa steg i mina svarta Converse, men jag är glad ändå. Spatserade nämligen bl.a. ner till 34th Street på Fifth Avenue och tog hissen upp till 86:e våningen idag. Man kunde tro det var början av september och inte oktober; vädret är helt ur balans från dag till dag. Fast det var blåsigt där uppe på 86:e våningen kan jag lova. Men himla fint. Hela synfältet täcktes av byggnader med solens skuggor spelande över väggarna. Det drunkande ljudet av tutor blandades med vindens slag mot trumhinnorna och någon tjej skrattade lite nervöst över sin höjdskräck. Scenariot där jag tappar kameran över kanten och den faller i huvudet på en människa så att han eller hon dör spelades upp om och om igen i min snälla lilla hjärna. Den tyckte också att det var kul att föreställa sig hur det skulle vara att själv falla över den där kanten.
Mest för att bevisa att jag faktiskt var däruppe. Funderade på att be någon fotografera mig, men hatar ju att stå framför kameran. Som räddaren i nöden fanns då speglarna där och som en riktig tönt stod jag och tog bild på mig själv.
Skulle ta hissen ner igen och ställde mig i kö men ångrade mig. Kom liksom på att detta nästan är en once-in-a-life-time-grej (man vet ju aldrig) så jag gick ut igen. Kändes knas att jag stod där uppe så högt ovanför marken och såg allt och alla. Tog till slut hissen ner utan att ångra mig och trängdes återigen med turister som fått stilla sin förväntans-hunger. Typisk hissmusik spelades i den marmorbeklädda hissen medan röster på olika språk hoppades att vi hade uppskattat utsikten. Drog vidare neråt mot Flatiron Building och tänkte att det är ju där Spiderman jobbar. Fick dock inga bra bilder alls, så det får bli en annan gång. Hittade världens största secondhand/vintage butik där alla kallar en "honey" och blev kär så att hjärtat sprängdes lite grann. Paljetter och 80-talsklänningar överallt i omåttliga mängder så att man inte visste vart man skulle börja. Dessvärre fick man inte fotografera där inne och priserna var inte direkt fullkomligt okej heller. Så, tomhänt gick jag därifrån men köpte mig istället en dyr sallad på Pret a Manger. Fick därefter springa till tåget och kände mig som en svettig parfymbomb bland alla kostymklädda män med gråsprängt hår och glansiga skor. Detta eftersom jag tidigare hade varit inne i något slags varuhus där folk överfallit mig med parfymer. Men men, hem kom jag i alla fall.
brooklyn bridge och seaport
Är orolig för att jag håller på att bli sjuk, men misstänker att det bara är hypokondrikern i mig som fjantar sig nu i höstkylan. Träden ändrar färg och likaså huden som blir flera nyanser blekare. Solens strålar är tunna och livlösa och mina ögon tåras av den isiga vinden när jag vandrar gatorna fram. Börjar känna mig mer och mer hemma här i skyskrapornas stad och det visar sig att jag faktiskt är innehavare av ett lokalsinne. Turistade runt som en annan tönt med övriga skandinaver idag och besökte Brooklyn Bridge, vilket det dock inte finns mycket att berätta om... För det är en bro som man går uppför och sedan nerför.
Efter mitt spontanbesök i Trinity Churh vandrade jag nerför Broadway och kom fram till Battery Park, där man kan ta färjor till de små öarna runtomkring. Par satt kära på bänkarna och rosorna blommade slött i höstsolen. Strosade runt lite grann och tänkte köpa biljetter till Ellis Island eller Statue of Liberty men upptäckte att de sista turerna redan hade avgått. Så jag beslöt mig för att gå utmed South Street med havet på min högra sida medan doften av salt lekte med mitt hår och kittlade sommarminnena.
downtown
Det blåste lite smått idag och jag tog tunnelbanan neråt Downtown för att expandera mitt New York-kunnande. Fick sitta på plastsäten med främlingar och vara en del av deras omedvetna vardag. Gömde mig för en av de tyska au pairerna som typiskt nog också begav sig Downtown denna blåsiga söndag. Hade ju ljugit och sagt att jag skulle jobba hela helgen... Steg så småningom av på Canal Street och hamnade mitt i Chinatown bland burdusa asiater. Överallt hördes mandarin och alla skyltar pryddes av kinesiska tecken. För varje meter fanns det turistbutiker uppsmällda med exakt samma saker i varenda en. Blev så gott som överfallen av butiksägarna, men hittade i alla fall en sjal som jag ville ha. Kom dock på när jag hade betalat att jag glömde att pruta, men det får väl vara dagens goda gärning antar jag. Smått vilsen hittade jag senare till en gata där hela kycklingar hängde i fönstren och råvaror såldes bland bilarnas avgaser. Drev runt där lite grann, tittade på det liv som utspelades på gatorna, men gick snart vidare.
Precis bredvid Chinatown ligger Little Italy, kantat av cafeér och restauranger där kyparna på bruten engelska frågar om man är hungrig. Till slut besökte jag restaurangen Vincent's där det sades att kändisarna brukar hänga. Och där hängde dem allt! Hela väggarna var nämligen fyllda med bilder på och autografer av celebriteter från alla tider och epoker. Träborden var prydda av plastblommor och till maten fick man vitt, torrt bröd. Jag beställde in smaklös Linguine med vitlök och olivolja, men leende tackade jag och dricksade nästan alla mina småmynt som jag ville bli av med.
En kypare med kulmage på Vincent's hade så övertygat pekat ut vägen till Soho för mig och jag begav mig senare i denna riktning. Dock hamnade jag istället på Union Square var människor spelade schack i solen eller diskuterade Gud, så jag tänkte att jag skulle fråga en polis om vägen till Soho. "Åh, du ska gå neråt den gatan" sa han och pekade åt det håll där jag kom ifrån. Så det var bara att traska tillbaka.
Strosade utmed en gata som endast doftade glasyr och socker eftersom man överallt kunde köpa bakverk från små vagnar. Köpte istället ett fulsnyggt halsband av en halt gubbe, och efter ett tag gick jag in på ett café som andades 50-tal och beställde en jordgubbssmoothie och blåbärsmuffins. Tänkte på ensamhet och tysthet, tjuvlyssnade på ungdomarna bredvid som pratade om brustna hjärtan och gamla ligg och tittade på människorna som gick förbi utanför och funderade kring deras livsöden. Fick notan där jag trodde det stod att jag skulle betala $750 för min lilla fika och började allvarligt överväga springnota. Men, det visade sig såklart vara ett mycket mer acceptabelt och logiskt pris...
Vandrade in och ut ur butiker överfyllda med folk och hög musik och försökte låta bli att tappa min halsduk som var totalt onödig i den återkommande oktobervärmen. Till slut värkte mina fötter så fasligt så jag beslöt mig för att bege mig tillbaka upp till Grand Central. Under tiden trängde sig mörkret på och sänkte hela Manhattan i lavendelfärgat skymningsljus.
den gamla solen
Solen faller tidigare från skyn och jag tänker att jag måstemåste köpa en tjock jacka snart, för jag fryser ju så lätt. Och min fallenhet för att somna som tilldelades mig då jag hade jetlag har som förutspått försvunnit. Så nu ligger jag mestadels i sängen och tittar rakt upp i taket efter att jag har släckt lampan. Hör alla ljud som finns att höra; syrsorna som har konsert utanför mitt fönster, bilarna som är på väg någonstans och stegen på våningen ovanför. Undrar om den lilla spindeln som blivit min inneboende planerar en attack denna natt och påminner mig själv att jag måste komma ihåg att läsa New York Times för att följa världens händelseförlopp. Tänker på alla där hemma men kommer på att de sover och ska upp om någon timme. Funderar på om jag kommer vara det första någon av dem tänker på när de slår upp ögonen kommande morgon och undra hur jag har det flera mil bort och bakåt i tiden. Om ni nu undrar, så kan jag tala om att jag har det bra. Känner mig inte alls lika ensam och har en ny bästis: Canon Rebel T3i. Övriga tillägg som kan vara av intresse är att kontaktuttagen ser fruktansvärt förvånade ut här i staterna och att vattnet smakar klor, så jag måste erkänna att jag saknar mitt Svedalavatten.
Den här är förresten mitt soundtrack till mitt New York för tillfället.
saknar er
Himlen är som väntat återigen grå, regnet faller planlöst och jag kommer på mig själv med att bland miljontals människor känna mig en aning ensam, även om jag trivs himla bra i huset. Men saknar att ha någon att prata förtroligt och skratta innerligt med. Jag har försökt att åtgärda detta genom att fika med två tyska au pairer idag. Den äldsta har stora och blåa ögon, skrattar i halsen och säger "I don't give a fuck" åt allting. Den yngre får man dra ut orden ur, vilket man kan säga dödar konversationen. Så jag får nog inse att jag varken kommer prata förtroligt, eller skratta innerligt med någon av dem. Men, men.
Ps. Jag lovar att lägga upp fler fotografier, för det är verkligen min tanke! Men ska köpa ett nytt objektiv först och affären hade såklart inte öppet när jag befann mig där...
.
Sommaren hälsade på idag. Och jag hade inget annat än min finklänning att ta på mig. Så, där sprang jag runt på Manhattan, i finklänning och Converse. Gick gata upp och aveny ner, frenetiskt letande efter butiker som ej tycktes existera och fick därmed fara hemåt utan några ärenden uträttade. Sen åt jag spaghetti och tomatsås till middag.
Kommer somna fruktansvärt tomhänt inatt.
den fjärde oktober
Mina byxor har blivit leriga och händerna luktar våt mossa efter barnens dagsbravader. De kan verkligen lyckas förvandla de tråkigaste platser till ett äventyr genom en expedition där varenda gren och varenda mask är ett evolutionärt fynd, och deras stora kall i livet har blivit att undersöka alla ointressanta saker de lyckas komma över. De hoppar över stenar för att undkomma det fantasimonster som jagar dem och jag står bredvid och är livrädd för att någon ska skada sig. Ofta ignorerar dem mig när jag uttrycker min oro genom att säga till dem att de måste vara försiktiga eller att de inte får göra så som de gör, men jag vet att de hör, de väljer bara att inte lyssna.
Och Memorial Parks mark har täckts av gula små löv efter himlens stora fall och man känner sensommarkylan i luften, doften av höst. Jag ska dessutom börja ta mer och mer hand om lillan, så att Max och Elsy får umgås mer med sin mamma. Jag höll Liv i famnen när hon hade hicka och kände hur hela hennes lilla varma kropp skakade mellan mina armar. Och hon bara låg där och undrade säkert vad det var för något nytt som besvärade henne. För tillfället sitter jag i mitt rum med sällskap av Madness och Diet Coke. Jag som har slutat dricka läsk och sådär... Tänker på att New York är mitt hem de kommande elva veckorna och att det är ju lite knas egentligen. Men jag gillar det. Även om jag börjar bli rädd för att folk ska glömma mig där hemma. På något hörn. Men Amra säger att jag bara är dum som tänker så, så jag ska sluta med det.
drömmar och öden
Mitt huvud bultar lite fint; förstår inte varifrån den här huvudvärken kommer riktigt, men jag kan leva med den så ska nog inte fortsätta att grubbla över det. För övrigt började dagen med Maxs gympa, aka utlopp för spring i benen. Efter att en kvinna i utsvängda byxor avslutade timmen med en sångstund lämnade vi Elsy på hennes skola, och därefter fick jag ledigt resten av dagen. Passade än en gång på att fara till Manhattan. Väl på tåget "brukar" jag roa mig med att studera människorna runtomkring mig, och denna gång var det en man iförd träningsbyxor uppdragna till naveln som fångade min uppmärksamhet. Han utstrålade fokus och beslutsamhet, och som pricken över i:et satte han på sig färgade solglasögon då han steg av tåget. Raffigt.
Herr Sol ärade mig med sin närvaro och värmde min kind då jag tackade nej till att besöka en offentlig bibeluppläsning... Började traska ner mot Broadway, stjärnors födelseplats, och min slutsats angående denna aveny är att det är dit man ska gå om man är hungrig. När jag återigen slösat pengar på Starbucks och snubblat över oartigt höga trottoarkanter begav jag mig på en hopplös jakt på ett par skor, vilken förövrigt ledde mig in på Fifth Avenue igen. Denna aveny består verkligen av motsatser; utanför varenda Prada, Versace eller Pucci butik sitter hemlösa med skyltar som skriker på hjälp. Uppgivet lutar de huvudet mot knäna och får acceptera att folk bara går förbi, utan att ens kasta en blick på deras blyga vädjan.
Till slut höll solen på att gå ner och jag släpade mina ben till Grand Central. På vägen hem fick jag sällskap av en kvinna som kom från Puerto Rico, och jag fick reda på att hon är Twilight-fanatiker och att hennes stora dröm är att få resa till Schweiz.
Vill bara tillägga att det som gjorde min dag var inte gratis choklad från Lindtaffären, mina nya kläder eller Broadways överdåd. Nej, det var när jag trött och med skoskav steg in genom dörren i Larchmont och Max häpet tittade på mig, för att i nästa sekund ropa mitt namn och rusa fram till mig med sina små armar utsträckta och med världens största leende på sina läppar.
manhattan och jag
Idag hade jag som uppdrag att ta mig runt på Manhattan. Det var en molnig dag och förväntansfull satt jag på tåget med röda och beige säten. Konduktören var tjock med rödmuskig mustasch och en liten söt konduktörsmössa. Jag funderade på om han brukade skryta om sitt arbete, för han tycktes ta det på så stort allvar, och jag tyckte ändå att saker och ting tydde på det. Bredvid mig satt en kvinna som läste 50 Shades of Grey; föga förvånande då hon såg ut att behöva lite passion i sitt liv. Jag åkte förbi Harlem och i varenda hus var persiennerna neddragna eller gardinerna fördragna medan kråkorna satt på fönsterbläcken utanför. Få människor syntes till och överallt tycktes betong och asfalt falla samman och spricka upp. Jag klev av på Grand Central och den kvava och heta luften från underjoden slog emot mig. Med resten av tågbefolkningen rörde jag mig mot utgången och ut på 42'nd Street. Där var dem, skyskraporna som väntade på mig, stoiska och mäktiga medan livet rörde sig nedanför dem. Tutor, fartvindar och folks svammel var det enda som hördes.
Förvirrad gick jag åt ett håll för att försöka hitta till Fifth Avenue, och så småningom låg det för mina fötter. Jag vandrade avenyn ner, ända tills jag kom fram till Central Park. Det doftade häst genom de alléklädda gångarna och fåglarnas kvitter blandades med det larmande ljudet från staden. Gick runt bland det gröna och tittade när ett fult kärlekspar skulle filma sin kärlek och när svenskar fotograferade sig med New York i bakgrunden.
Så småningom ansåg jag mig ha fått tillräckligt av natur och begav mig mot Sixth Avenue och sedan vidare till Time´s Square. Något av en marknad belamrade Sixth Avenue och folk sålde friterad glass eller smycken i högar. Samma sak som folk sålde bara sisådär 20m längre bort. Till slut tyckte jag att jag skulle fullborda mitt Manhattan besök och begav mig till närmsta Starbucks. Kom ut med varm choklad och mitt namn skrivet på muggen, sedan kunde jag flanera vidare.
Jag kom aldrig fram till Time´s Square, så jag frågade en hipster om vägen. Som ett litet barn på julafton stod jag sedan och log när neon och gula taxibilar överöste mig. Blev tillfrågad om jag ville få mitt skratt inspelat bland andra på en stand-up show och som sedan skulle användas till tv-serier. Sa att jag skulle tänka på saken. I varje gatuhörn stod det folk med plakat som erbjöd olika rabatter eller övriga erbjudanden, och alla såg de ut att vilja begå självmord. Här och där upptäckte man män eller kvinnor i fägglada utstyrslar som dansade kring stolpar och sjöng, som om de var med i en inre musikal.
Kände senare för att vara lite kulturell så begav mig till The Public Library och gick runt bland marmor och funderade på att köpa en Charles Dickens samling men storknade när jag såg priset. Försökte insupa atmosfären av tummade böcker och ekande meningar men tyvärr tycktes allt vara lite för kommersiellt... Dock var allt fortfarande väldigt vackert.
Snart insåg jag att jag hade varit iväg i fyra timmar och trippade till slut nerför trapporna och letade reda på Grand Central igen. Upptäckte att mitt tåg tillbaka till Larchmont inte skulle gå förrän om en halvtimme så satte mig i ett hörn och spekulerade. Tänkte på att hela lilla Sverige skulle få plats i stora New York och att jag var lite besviken på Grand Centrals brist på ljus. När jag sedan åter satt på tåget vågade jag inte ha hörlurarna i eftersom jag inte visste när jag skulle gå av och det inte heller fanns något som berättade det för mig. Gäspande satt jag och stirrade ut genom fönstret på det som svepte förbi, tänkte att jag lämnade en filminspelningsplats som tycktes mig mer kompakt än vad det faktiskt såg ut att vara på film. Snart gnisslade tåget in på min station, och jag var tillbaka i den utkant där jag hade börjat mitt dagsäventyr.
barn av larchmont
Allting doftar välling och våt asfalt idag. Regnet har öst ner hela dagen och sköljt bort sommardammet som dröjt sig kvar längs gatustenarna. Luften förändras och kyliga vindar drar längs ryggknotorna. Vaggade Liv i soffan medan åskan dånade utanför och de andra två fick sina lockar klippta. Dygnet är för mig fortfarande uppochner, blir yr så trött jag är och sen vaknar jag under mitt duntäcke klockan fem på morgonen i mitt dunkla rum. Tänker inte så mycket på att jag är någon annanstans än där jag brukar vara, men kommer nog på det så småningom.
På vägen hit flög jag högt över hav och land och beskådade himlavalvet genom flygplansfönstret. Upptäckte att Island är väldigt vackert ovanifrån, dock inte särskilt omväxlande. Åtminstone inte från min sittplats. Det var dessutom väldigt ensamt däruppe i luften, lite mer än elva timmar på egen hand utan någon vettig att samtala med. Och dessutom fick otåliga jag lov att vänta på passkontroll, bagaget och tullen när jag väl landat på JFK, som förövrigt var lite av en besvikelse faktiskt. Nåja.
jag är en tidsresenär
Sitter trött i min källare på andra sidan Atlanten. Undrar lite hur jag hamnade här... Det är varmare i luften än hemma och om jag blundar låter bilarna precis som hos farmor under höstlovet. Husen är så amerikanska med flagga och hund på verandan, och rödljusen hänger i trådar. I vårt hus är det ständigt kaos med barn som aldrig får slut på energi och de hittar hela tiden på nya äventyr. Som låtsaseldar och arkeologiska utgrävningar i sandlådan. Jag saknar den fantasin, den som förstörs av förnuft och realism när vi blir äldre.
Under min första dag har jag insett att jag inte alls har passande kläder för grus och kladdiga fingrar, men att min famn passar perfekt för en nyfödd när jag går runt i huset och tittar i spegeln för att se om jag hade passat som mamma. Dock är jag konfunderad vad gäller barnens inställning till mig och huruvida jag har bra hand med barn eller inte. För övrigt vill Maria inkludera och integrera mig i livet här, få mig att socialisera med omgivande befolkning och blev därmed presenterad för en rysk aupair idag. "Jag bodde i Seattle i ett år. Det gränsar åt Kanada." berättade hon nedlåtande. Jag är faktiskt inte dum i huvudet, tänkte jag bara. Och enligt rykten påstår hon tydligen att hon inte hade möjlighet att närvara vid ett aupair-möte p.g.a. att hon hade en öppen hjärtoperation...
Som sista iakttagelse för dagen har jag upptäckt att amerikanare vill sköta sina offentliga tennisbanor och lekplatser ytterst noggrannt. Har inte bestämt mig för om det är positivt eller endast onödigt. Oavsett vilket jag nu anser, ska vi i varje fall handla mat imorgon, och har hört att de har knäckebröd där... Men vem försöker jag lura? Kommer vara smällfet när jag åker härifrån.
