Det blåste lite smått idag och jag tog tunnelbanan neråt Downtown för att expandera mitt New York-kunnande. Fick sitta på plastsäten med främlingar och vara en del av deras omedvetna vardag. Gömde mig för en av de tyska au pairerna som typiskt nog också begav sig Downtown denna blåsiga söndag. Hade ju ljugit och sagt att jag skulle jobba hela helgen... Steg så småningom av på Canal Street och hamnade mitt i Chinatown bland burdusa asiater. Överallt hördes mandarin och alla skyltar pryddes av kinesiska tecken. För varje meter fanns det turistbutiker uppsmällda med exakt samma saker i varenda en. Blev så gott som överfallen av butiksägarna, men hittade i alla fall en sjal som jag ville ha. Kom dock på när jag hade betalat att jag glömde att pruta, men det får väl vara dagens goda gärning antar jag. Smått vilsen hittade jag senare till en gata där hela kycklingar hängde i fönstren och råvaror såldes bland bilarnas avgaser. Drev runt där lite grann, tittade på det liv som utspelades på gatorna, men gick snart vidare.

Precis bredvid Chinatown ligger Little Italy, kantat av cafeér och restauranger där kyparna på bruten engelska frågar om man är hungrig. Till slut besökte jag restaurangen Vincent's där det sades att kändisarna brukar hänga. Och där hängde dem allt! Hela väggarna var nämligen fyllda med bilder på och autografer av celebriteter från alla tider och epoker. Träborden var prydda av plastblommor och till maten fick man vitt, torrt bröd. Jag beställde in smaklös Linguine med vitlök och olivolja, men leende tackade jag och dricksade nästan alla mina småmynt som jag ville bli av med.

Strosade utmed en gata som endast doftade glasyr och socker eftersom man överallt kunde köpa bakverk från små vagnar. Köpte istället ett fulsnyggt halsband av en halt gubbe, och efter ett tag gick jag in på ett café som andades 50-tal och beställde en jordgubbssmoothie och blåbärsmuffins. Tänkte på ensamhet och tysthet, tjuvlyssnade på ungdomarna bredvid som pratade om brustna hjärtan och gamla ligg och tittade på människorna som gick förbi utanför och funderade kring deras livsöden. Fick notan där jag trodde det stod att jag skulle betala $750 för min lilla fika och började allvarligt överväga springnota. Men, det visade sig såklart vara ett mycket mer acceptabelt och logiskt pris...

Vandrade in och ut ur butiker överfyllda med folk och hög musik och försökte låta bli att tappa min halsduk som var totalt onödig i den återkommande oktobervärmen. Till slut värkte mina fötter så fasligt så jag beslöt mig för att bege mig tillbaka upp till Grand Central. Under tiden trängde sig mörkret på och sänkte hela Manhattan i lavendelfärgat skymningsljus.