Mina byxor har blivit leriga och händerna luktar våt mossa efter barnens dagsbravader. De kan verkligen lyckas förvandla de tråkigaste platser till ett äventyr genom en expedition där varenda gren och varenda mask är ett evolutionärt fynd, och deras stora kall i livet har blivit att undersöka alla ointressanta saker de lyckas komma över. De hoppar över stenar för att undkomma det fantasimonster som jagar dem och jag står bredvid och är livrädd för att någon ska skada sig. Ofta ignorerar dem mig när jag uttrycker min oro genom att säga till dem att de måste vara försiktiga eller att de inte får göra så som de gör, men jag vet att de hör, de väljer bara att inte lyssna.

     Och Memorial Parks mark har täckts av gula små löv efter himlens stora fall och man känner sensommarkylan i luften, doften av höst. Jag ska dessutom börja ta mer och mer hand om lillan, så att Max och Elsy får umgås mer med sin mamma. Jag höll Liv i famnen när hon hade hicka och kände hur hela hennes lilla varma kropp skakade mellan mina armar. Och hon bara låg där och undrade säkert vad det var för något nytt som besvärade henne. För tillfället sitter jag i mitt rum med sällskap av Madness och Diet Coke. Jag som har slutat dricka läsk och sådär... Tänker på att New York är mitt hem de kommande elva veckorna och att det är ju lite knas egentligen. Men jag gillar det. Även om jag börjar bli rädd för att folk ska glömma mig där hemma. På något hörn. Men Amra säger att jag bara är dum som tänker så, så jag ska sluta med det.