Det finns ett träd, inte långt ifrån där vi bor, som är stort men ändå ödmjukt. Det låter sina gängliga grenar moderligt smeka jorden och omfamnar varje besökare som stiger under dess krona. Det har ärr från forna kärlekspar som har karvat in sina namn; ett nobelt försök till att göra sin kärlek fullständig genom att göra den ett med den äldsta själen. Ändlös.

     Så där står trädet bredvid tågstationen, blygt och försiktigt undangömt, som för att inte skylta med sin malplacerade prakt. Ruvande på hemligheter som en gång ville bli ihågkomna och tafatt blottade för världen. Löven är fortfarande gröna, som att det trots dess försynthet vill att man ska lägga märke till det bland naturens flammor. Och ömsint skyddar det sina hemligheter från lynnighet och skälvningar. Ger dem bestående ljuvlighet tills dess att dess egna bortgång även dödar de öppenhjärtiga och omvandlar dem till brus av det förgångna.