Besökte Washington som hastigast under två dagar och huttrade i en våningssäng i ett fyrmannarum på ett undangömt hostel. På vägen dit var chauffören en stressad asiat med stora läppar och hysterisk röst, och på vägen hem var bussen mörk och tom. Det var fortfarande höst i Washington medan det snöade i New York. Gråa moln tyngde ner himlen och hängde över mina redan väsktyngda axlar. Men utanför den botaniska trädgården blommade sommaren bortkommet och drömmande. Jag förbannade gatorna och avenyerna eftersom de endast ledde mig på villovägar medan mina kinder bleknade istället för att bli rosiga som alla andras blir i kyla.

Det enda jag hade bestämt innan jag åkte var att gå runt på National Mall och se Vita huset. Så halvt förvillad gick jag många, långa steg till Kapitolium, the Library of Congress (vilket var en väldigt vacker men överdådig byggnad), Vita huset såklart, Lincoln Memorial (som var otroligt mäktigt och stoiskt) och andra minnesmärken. Mystiskt nog besökte jag endast ett museum, vilket var Air & Space Museum (jag är ju en liten rymdnörd som låtsas att jag vet så mycket men är egentligen bara barnsligt intresserad), trots att det finns så otroligt många som är gratis. Men det började kännas som att jag gjorde allt bara för att det förväntades bli gjort.

Andra dagen besökte jag Arlington kyrkogården, och ironiskt nog var det en mycket vacker höstdag. De vita stenarna sträckte sig kulle efter kulle och det blev så påtagligt hur många människor som dör för död och liv, och jag tänkte på hur trångt det skulle vara om dessa människor hade levt där med mig. Men nu var det istället så fruktansvärt tomt.